Iallafall så fick jag en fråga att jag skulle berätta hur jag känner inför alltihopa. 

Först blev jag väldigt ledsen. Jag visste att den här nya tjejen tycker väldigt mycket om henne och det kommer bli super. Men ändå så kändes det som att gå ner i ett hål. 

Arletta är en väldigt speciell häst med stor personlighet. När man inte känner henne är hon oftast stressig och lite rädd. Hon tycker inte om snabba rörelser och inte när man rör hennes huvud, särskilt öronen. Men nu har jag lärt känna henne ordentligt och hon litar på mig så det känns skit att allt det kommer börja försvinna. 

Efter ett tag när allt kändes skit så började jag liksom tänka mer rationellt typ haha. Hon kommer ju stå kvar och jag får fortfarande rida henne ibland. Så ett tag kändes allt bra tills sista hoppspecialen. Då kändes allt hemskt igen eftersom allt var sista gången i stort sett. 

Men nu börjar det kännas bra igen. Visst, ett tag ville jag typ slå till hennes nya ryttare men hon kommer ha det bra. Dessutom får jag träna en ny häst, lära känna den och utvecklas tillsammans med henne. Det kommer förmodligen kännas riktigt jobbigt ibland men det kommer bli bra det här